En ny kulturpolitik

Kulturpolitikens uppgift har aldrig varit att sörja för mänsklighetens eller den mänskliga kulturens långsiktiga överlevnad. Men skulle vi inte kunna uppfatta de sociala och ekologiska kriser som vi befinner oss i och står inför som just kulturella kriser? Annorlunda uttryckt: borde inte kulturpolitik egentligen handla om hur vi överlever på denna planet? Vi letar efter tekniska och ekonomiska lösningar på sociala och ekologiska problem, men tycks ha ytterst svårt att förstå att det vi ägnar oss åt i bästa fall ger symptomlindring. Det blir alltmer uppenbart att tekniska innovationer och ekonomiska styrmedel inte kommer att hjälpa oss att uppnå planetär hållbarhet om vi inte samtidigt beaktar de kulturella dimensionerna av hållbarhet, exempelvis de kulturellt reproducerade konsumtionsmönster som gett upphov till allt från massbilism och miljögifter till semesterorter och soptippar.

Det saknas helt enkelt en kulturpolitik för långsiktig hållbarhet. Denna frånvaro av politiskt ledarskap bidrar indirekt till att vi överutnyttjar gemensamma resurser och utrotar arter i allt snabbare takt. Bristen på ansvarstagande är redan alarmerande och sätter våra barn och barnbarn i en minst sagt besvärlig situation. Ingen känd naturlag tvingar oss emellertid att undvika besvärliga frågor. Frågan om kultur är egentligen frågan om hur vi lever, så kulturpolitik skulle kunna vara den politik som handlar om hur vi lever hållbart. Om vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle, måste det vi idag kallar kulturpolitik alltså ges en annan innebörd. Främjandet av en kultur som sätter jordens ekosystem, människors välbefinnande och kommande generationer i centrum, måste nödvändigtvis bli kulturpolitikens huvuduppgift.

En kulturpolitik för social och ekologisk hållbarhet tar sin utgångspunkt i det faktum att alla människors liv är inbäddade i lokala, regionala och globala ekosystem. Det är ekosystem som håller oss vid liv – möjliggör ett fungerande samhälle. Fredlig samexistens med pollinatörer och andra arter är vårt enda alternativ på kort och lång sikt. Om vi vill undvika en planetär katastrof, kan vi inte fortsätta att leva som om vi inte behövde rent vatten, ren luft och friska jordar, som om naturen vore en del av kulturen och inte tvärtom. Vi behöver, kort sagt, kulturformer som ifrågasätter, vänder upp och ner på konventioner och samtidigt normaliserar det hållbara.

En ekosystemcentrerad kulturpolitik ställer obekväma frågor. Trovärdig kan den bara bli om den tillåts vara en kritisk reflektion, en öppen dialog om allt som lett oss in på fel utvecklingsspår. Det är hög tid att börja omvandla de sociala och ekologiska gränssnitten mellan natur och kultur. Vi efterlyser därför det outsläckliga hoppets politik som gör alla människor till bärare av hållbar kultur, medskapare av ett hållbart samhälle. En fri och öppen kultur i symbios ned naturen tar alla kreativa uttrycksformer i anspråk.